Bosjökloster 15/5 2004

Somarkommentar Gabriele Schröter
Vilken underbar plats för en vinthundsutställning! Ett elegant vitt medeltida slott vid Ringsjön, ursprungligen ett kloster, med vackert inredda salar, en intressant utställning och omgivet av en överdådig park.
För att vi inte skulle bli alltför bortskämda möttes vi av ett intensivt duggregn när utställningen började på lördagsmorgonen – det var stövlar, regnrock och varm tröja som gällde.
Särskilt salukihanarna fick stå ut med kyla och väta – något som både de och deras ägare klarade mer än väl. Så småningom lättade regnet för att slutligen försvinna och solen kom fram på eftermiddagen så att vi kunde se den fantastiska utsikten över sjön och den festliga finalbedömningen i BIS-ringen.
Jag hade äran att döma saluki, sloughi och faraohund och skulle vilja berätta om det intryck jag fick av de anmälda hundarna.
Det var 60 salukis anmälda, förutom fyra avelsgrupper och, imponerande nog, sju uppfödargrupper.
Endast sex av de anmälda kom ej till start och jag börjar med de 25 hanhundarna. De var alla rastypiska och hade utmärkt könsprägel; det förekom en viss variation i storlek, vilket är typiskt för rasen och dess ursprung. Alla hade korrekta bett och jag var nöjd med deras temperament. Med beaktande av rasens karakteristiska reserverade sätt var de flesta öppna och vänliga. Det var ett par huvuden som jag tyckte var i tyngsta laget, men bara en hane hade för lågt ansatta öron, något som i viss grad fördärvade uttrycket.
Det största problemet tyckte jag handlade om front och framparti. Det fanns ett antal hanar med ganska raka överarmar. Detta kan ibland bero på en för smal bröstkorg, vilket jag såg i en del fall. Detta ger upphov till en smal front med armbågar som går ihop och till att hunden inte optimalt kan utnyttja den energi som behövs i rörelse. Men bristen på överarmslängd och vinkling som gör att armbågen står framför en tänkt linje dragen vertikalt från toppen av skulderbladet är i sig självt också ett hinder för optimala rörelser, speciellt när hunden galopperar eller hoppar. Man kan tänka sig skulderbladet, överarmen, underarmen, handleden och tassen som delar i en fjäder som verkar stötdämpande i rörelse och på så sätt sparar energi och ökar uthålligheten.
Om en av dessa delar inte är fjädrande utan relativt rak uteblir den stötdämpande effekten, vilket påverkar hundens jaktmässiga funktion. Det välvinklade bakställ jag såg hos alla salukis i dag balanseras då inte mot fronten, vilket också bidrar till mindre effektiva rörelser.
För bästa möjliga kroppsbyggnad bör armbågsspetsen ligga vertikalt under skulderbladets topp, något jag också försökte förklara i ringen. En förklaring till denna brist på vinklar kan vara dålig bemuskling. Det kan alltså finnas många olika orsaker och detaljer att tänka på vid avel och uppfödning.
Hos tikarna fick jag intrycket av att det finns en större bredd rent kvalitetsmässigt än hos hanarna. Det fanns en mycket harmoniskt byggd tik med mycket salukityp men som helt enkelt var för stor för en tik. På det hela taget kunde man inte önska sig mera, men i de fall det fanns något att anmärka på gällde det återigen fronten, antingen alltför smal bröstkorg, inåtvridna armbågar eller lösa handleder, vilket sistnämnda jag såg hos ett par tikar. Om nuvarande kvalitet kan bibehållas och uppfödarna håller ögonen på frontkonstruktionen kan jag bara se en ljus framtid för rasen.
Min slutliga placering i bästa hane och bästa tikklass var en fröjd att se och jag var glad att kunna överräcka BIRrosetten till en underbar tik.

Jag skulle också vilja säga några ord om de tre andra raserna som jag dömde den här dagen.
De två sloughis (jag upptäckte efteråt att båda hade tysk härstamning) var likaså av hög kvalitet. Hanen var rastypisk, korrekt byggd och gjorde ett imponerande intryck.. Jag tyckte speciellt mycket om hans huvud och uttryck.
Tiken var mycket rastypisk, men eftersom hon ville inte visa sig så väl blev hanen BIR.

De två små Podengo Portugues var av den korthåriga varianten men hade delvis lite längre päls än andra korthårspodengos. Det var roligt att se en annars ganska ovanlig färg, vit med mörkbruna fläckar. Hanen var ganska upphetsad och det tog en stund innan han lugnade ner sig så jag kunde gå igenom honom på bordet. Han var dock rastypisk och anatomiskt korrekt. Tiken var mycket mer ” vuxen” och följaktligen lugnare, visade sig väl och blev BIR.

10 faraohundar var anmälda men tråkigt nog var bara 7 närvarande. De var dock mer än spännande, inte bara för att det är den ras jag själv har hemma och för att det är den vinthundsras som alltid får mig att le eftersom de som ras har en personlighet som håller depressioner borta, utan på grund av den fantastiska kvaliteten. De hade alla en härlig mörkröd färg, vackra linjer, mycket typiska huvuden och uttryck, var välbalanserade med god substans men ändå eleganta, de hade kort sagt allt som standarden kräver. Detta gjorde alla domslut svåra och mycket små skillnader kunde fälla avgörandet, t.ex. mer eller mindre vitt på svanstippen. Detta är ett för rasen typiskt drag som efterfrågas i standarden och inte bara en dekorativ detalj. Om man föreställer sig hur faraohunden på Malta jagar i högt ockrafärgat gräs under sommar, höst eller t.o.m. vinter så är det lätt att tänka sig hur mycket lättare det är att se den egna hunden när man kan se den vita svanstippen röra sig upp och ner i gräset! (Jag har erfarenhet av detta även hemma i Tyskland).
Det finns ett annat ämne jag skulle vilja ta upp, även om det kanske är känsligt, och det gäller sättet hundarna visades på. Jag vet att internationellt sett, d.v.s. det kommer från USA, har det blivit vanligt att ställa upp faraohunden som en terrier eller en schäferhund i ringen, eller som en kombination av båda. Eftersom våra vackra faraohundar varken tillhör den ena eller den andra rasen så tycker jag inte att man skall fördärva deras utseende med att visa dem på det viset. Min erfarenhet är att de flesta faraohundar ställer sig korrekt själva – utan någon inblandning från oss. De faraohundar ni har fött upp har vackert balanserade vinklar, men när ni drar ut frambenen syns inte detta, och armbågsvinklarna ser inte ut att vara tillräckliga fastän de är det. Det samma gäller bakbenen – om de dras ut för långt bakåt förlorar hunden sin inneboende balans.
Jag hoppas ni inte tar illa upp, men fundera på vad jag har sagt, kanske kan ni låta er övertygas om att låta era faraohundar själva finna sin naturliga balans – ni har fött upp dem på ett sådant sätt att de klarar det alldeles utmärkt.

Allt som allt var det en stor upplevelse att få se och bedöma alla dessa härliga vinthundar samt besöka en vacker del av Sverige, eftersom jag tog två dagar ledigt för att få se Lund.